Nobody is like you..

Första gången jag såg dig så fattade jag direkt vad som skulle hända.
Blicken du gav mig räddade mig ifrån att sluta hoppas på kärleken.
Jag föll för dig inombords men det var inte kärlek vid första ögonkastet,
för det finns väl inte?
Min första tanke när jag såg dig var att du verkade intressant och
en bra människa.
Jag gav det en chans att lära känna dig även om jag var trött på det
förflutna så ville jag ändå riskera.
Ville bara glömma allt det andra och börja om på nytt!
Första intrycket på dig var positivt och jag ville fortsätta träffa dig.
Jag blev varm inombords och kunde inte sluta tänka på dig..
föll ganska snabbt och det brukar jag inte.
Vi har känt varandra i 2 månader och vi ses fortfarande och för
varje gång vi ska ses så känner jag en känsla inom mig som gör mig nervös
men samtidigt rädd och jag hoppas på det bästa.. men har ändå inte
för stora förhoppningar för att jag vet hur dan jag blir då.
Mycket ledsen och besviken.
Därför ska jag låta det ta den tiden det behövs och verkligen visa
vad jag känner. Du vet redan hur läget är och hur jag känner men det får
inte vara så här i nuläget. Känns som om du är osäker.
För du ska ju åka bort snart, åka bort i 26 hela nätter.
Du vet inte om du kommer tillbaka och det gör ont.
Jag vill inte att du lämnar mig...
Det gör så ont!